Avslutning

På den här bloggen har jag berättat historien om lägret på Björnfjell/Övre Jernvann, ett koncentrationsläger några kilometer från svenska gränsen år 1942.

Introduktionen var det första inlägget där jag berättar om “vi” och “dom”. De två inläggen om geopolitik, nazism och antifascism samt om folkmord är lite annorlunda eftersom de är personliga reflektioner om “vi” och “dom” och inte återger historien om fångarna. Övriga inlägg finner ni nedan. För de flesta inlägg finns ett sammanhörande inlägg på min ordinarie blogg på Runners World.

24 juni: 900 fångar i livet. Fångarna ankommer med skeppet Kerkplein och marscheras till lägret i Beisfjord. I inlägget Två bröder och språkets förbannelse berättar jag om hur Vidoje blir skjuten mitt framför ögonen på sin bror på grund av språkliga missförstånd och illvilja.

4 juli: I inlägget Två pojkar berättar jag om hur den fjortonårige pojken Stojan dör av utmattning mitt framför ögonen på Reidar och hans kamrater.

12 juli: I inlägget Ett otacksamt uppdrag berättar jag om hur Mile motvilligt tar på sig uppdraget som tolk. Han offrar därigenom sig själv för de andra.

14 juli: 882 fångar i livet. I inlägget Att känna igen sig berättar jag om hur första världskrigsveteranen Nikola inser vartåt det är på väg och tar livet av sig. I samma inlägg berättar jag om hur läkaren i lägret räddar livet på studenten Milorad. Kanske för att Milorad påminner om honom själv.

17-18 juli: Under massakern natten mellan den 17 och 18 juli dödas 287 fångar som bedömts som sjuka. De avrättas med maskingevär eller bränns levande.

18 juli: 588 fångar i livet. I inlägget Tre dagar utan vatten berättar jag om hur fångarna packas på pråmar upp till Träldal, för att senare transporteras upp på fjället.

21 juli: I inlägget Far och son berättar jag om hur hoppet väcks och släcks när Miloš och Rade återser varandra, bara för att stunden därefter bli skjutna.

22 juli: I inlägget När DNF betyder döden berättar jag om det första av de markabra dödsloppen.

25 juli?: I inlägget Kampen för Stevos liv berättar jag om hur Stevo vägrade lyda order men att hans liv trots detta gick att rädda.

6 augusti: Drygt 500 fångar i livet. I inlägget Sånger man minns berättar jag om sången på fjället, ur fångarnas minne, in i fångvaktarens.

Jag berättar också om Đuro som vågade trotsa de medlöparna till lägerledningen och hur brutalt han straffades  för det.

24 augusti: 412 fångar i livet.

25 augusti: 389 fångar i livet. I inlägget Uppbrott och avfärd berättar jag hur 43 fångar avrättas och återstående lämnar lägret på fjället med tåg.

26 augusti: 346 fångar i livet.

25 oktober: 149 fångar i livet.

Av de 149 kan jag se att ytterligare 40 dött i andra koncentrations- och arbetsläger i Norge, framförallt Osen, Öysand och Korgen, under 1943.

De flesta av ”de kriminella” medlöparna överlevde kriget men samtliga blev dödade av sina medfångar vid krigsslutet.

Av de 900 som ankom med skeppet Kerkplein den 24 juni var således färre än 100 i livet efter att kriget hade upphört.

Uppbrott och avfärd

Den 25 augusti 1942 är ”karantänen” över. Fångarna ska tillbaka från lägret på Björnfjell/Övre Jernvann till Beisfjord. Av de 900 fångar som ankom till Norge för två månader sedan är 390 fångar är fortfarande i livet vid morgonuppställning. Av dessa klassificeras 43 som sjuka.

På förmiddagen förs de friska och halvfriska ut ur lägret. De marscherar upp mot järnvägsstationen ”Björnfjell” för att fraktas vidare till Narvik.

De 43 sjuka blir skjutna. Ingen vet var de begravs. Det finns inga vittnen. Troligvis vräks de ner i en av klyftorna och täcks sedan med kvistar, stenar och grenar.

Av de knappt 350 som har överlevt tiden på fjället kommer ytterligare 200 dö inom kommande två månader.

När de överlevande berättar om sina öden säger de att den värsta tiden i Norge var ”där uppe på fjället”. När de blev tillfrågade om vad fjället heter så svarar de Dödens fjäll. Det var så de kallade det. Dödens fjäll. Utan citationstecken.

Kampen för Stevos liv

Alla kallade honom ”Onkel Stevo”. Det var mannen från Kikinda som hade räddat sitt liv genom att kunna tala tyska till lägerchefen Seifert.

Under morgonens uppställning begärde lägerchefen att ”den mörke” som talade så god tyska skulle träda fram. Stevo klev fram. Seifert sa via tolken att Stevo skulle bli chef för ett arbetslag.

Alla blev glada över att han skulle få bli arbetsledare. De kriminella fångarna gladdes över att en till kom över till ”den riktiga sidan”. De andra fångarna gladdes över att Stevo skulle få en chans att överleva.

Bara Stevo blev ledsen och illa berörd. Varför blev tydligt redan nästa dag. Ett arbetslag bestod av 10-15 man och åtföljdes av en eller två fångvaktare beroende på var de skulle arbeta.

Stevo blev arbetsledare för tio man. Fångvaktaren för hans lag var en norsk nazist som inte var nöjd med lagets insats. Han ansågs vara en av de värsta vakterna.

Efter att ha sorterat in laget i mindre grupper gick Stevo omkring och hjälpte dem i deras arbete. Han jagade inte på dem. Han skrek inte på dem. Han slog dem inte.

Den norske fångvaktaren var på dåligt humör och kallade Stevo till sig. Han gav Stevo en käpp och fick order att jaga på arbetslaget. Annars skulle han bli tvungen att skjuta dem.

Stevo vände sig mot sina kamrater och sa att de måste arbeta fortare. Sedan vände han sig och sa lugnt till sin fångvaktare:

-Nej, jag kan inte ta käppen. Jag vill inte slå mina kamrater.

-Vägrar du lyda order? sa vakten rasande. Då får du arbeta själv-

Fångvaktaren tog Stevo till en 1,5 meter hög fjällbjörk och gav honom order om att lyfta upp den med rötterna.

-Dra upp trädet! skrek han.

Stevo gjorde ett försök, men det var hopplöst. Så fick han stryk.

På detta viset fortsatte dagen sedan.

-Om jag inte förlorade livet idag så är det  inte lätt att veta när det ska ske, sa Stevo på vägen hem.

Stevos kamrater gjorde ett försök att rädda hans liv. De kontaktade ledaren för de kriminella fångarna. De hade en särställning, stod närmare ledningen och kunde påverka.

–          Hör här, du måste se till att Stevo hamnar i ett annat arbetslag, sa Jusuf Filipovic som förhandlade för kamraternas räkning. Han kan inte vara hos den fångvaktaren och han bör inte vara arbetsledare. Låt honom bara få arbeta som vanligt.

–          Varför ska jag skydda honom, när han vägrar lyda order? svarade ledaren för de kriminella.

–          Om Stevo dör, blir det värst för dig. Bara så du vet det, sa Jusuf.

Nästa dag fick Stevo arbeta i köket med att skala potatis. Den norske fångvaktaren protesterade inte. Han fick en riktig slavdrivare som arbetsledare i sitt arbetslag. Då var han nöjd. Han brydde sig inte om Stevo.

Stevo Mihajlov var en av de som överlevde vistelsen i Norge. Kampen för hans liv var inte förgäves.

När DNF betyder döden

Det här är en episod ur den bortglömda historien om de 900 jugoslaviska fångarna som kom med fartyget Kerkplein till Narvik den 24 juni 1942. Under en enda natt avrättades 287 av fångarna. De överlevande fraktades med pråmar upp längs kusten och fördes sedan till ett provisoriskt läger vid Björnfjell/Övre Jenrvann, sju kilometer från svenska gränsen fågelvägen. Här fortsatte grymheterna och 246 av fångarna förlorade livet när de arbetade på vägen mellan Riksgränsen och Narvik.

Två dagar efter ankomst till Björnfjell, beordrar lägerchefen Otto Seifert uppställning.

–          Idag ska vi idrotta. Terränglopp. Det är först och främst för att ni ska hålla er i god form. När jag blåser i visselpipan ska ni börja springa ut ur öppningen i taggtråden och, därefter till höger längs stigen runt lägerområdet. Ingen får lämna stigen. Då blir man skjuten. Alla måste springa sex varv.

Tomo Vrabec från Zagreb berättar:

”Värst av allt var de här löparlekarna. Terrängen var blöt och geggig. Vakterna ställde upp sig med påkar och gevär. Nåde den som föll eller halkade efter. Den personen slog de sanslösa.

De här loppen var vad vi fasade mest för. Om det var en dag utan arbete gick vi i fruktan för att lägerledningen skulle förstöra dagen med ett sådant lopp. De organiserades flera gånger på fjället. ”

Vakterna ställer upp med femton meter mellan var man. Seifert startar loppet. Vakterna slår hänsynslöst. Täten upplöses. Alla försöker undgå slagen.

När siste man kommer i mål tittar han bakåt för att se vad som händer med dem som inte klarar kraven.

Några har gett upp redan på tredje eller fjärde varvet. De beordras till platån utanför porten. Två ligger helt orörliga. Någon stönar. Andra klarar inte att stå upprätt. Det är elva man totalt.

Seifert beordrar uppställning på nytt. Alla utom de elva ställer upp. Han ger besked om att de elva ska skjutas eftersom de är för sjuka för att kunna arbeta.

Ingen reagerar, varken bland de dödsdömda och de andra. Det är som att likgiltigheten har förlamat dem. Döden har blivit vardaglig.

De dödsdömda står och ser hur vakterna gör färdiga sina vapen. Det är som om det inte gäller dem. Tröttheten efter löpningen har slagit ut dem, fysiskt och psykiskt. De andra står maktlösa och ser på den lilla dödskolonnen. De stirrar, men de kan inget göra för att förhindra det som nu ska ske.

Men när kolonnen ska sätta sig i rörelse trär en av de äldre fångarna fram. Han är smutsig, mager men värdig och högrest. Han går bort mot Seifert.

Lägerchefen drar sin pistol eftersom han förväntar sig att mannen ska protestera eller vägra utföra ordern.

–          Herr Kommendant, jag är en äldre man. Även om jag inte kan springa längre kan jag fortfarande arbeta.

–          Hur kommer det sig att du talar så god tyska? frågar officeren förvånat

–          Jag är köpman. Jag har läst mig i skolan och sedan har jag rest runt i ert land.

Seifert stannar upp ett ögonblick. Han stoppar tillbaka pistolen i sitt fodral och ger mannen order om att återgå till lägret.

Mannen heter Stevo Mihajlov. Han är en 44-årig köpman från Kikinda. Språkkunskaperna räddade hans liv.

Ingen missunnar Stevo hans liv. De övriga fångarna är glada för att åtminstone en kom undan med livet.

Övriga tio blir skjutna. De får inte ens en begravning.

Men vi vet de flesta av deras namn, var de kommer i från och hur gamla de var.

1. Živan Novaković från Biljelina, Velik Obarska,
2. Marka Petar Šašić från Gornji Sjernicak,
3. Jovo Božičić från Jasenovac,
4. Ostoja Ćurulija från Mlaka (släkt med Milan, han som gladde andra med sin sång),
5. Simo Bijelić från Gornji Sjenicak,
6. Jovo Dudulica från Kinjačka, Sisak,
7. Kosta Dragić från Olovci Kladanj,
8. Pavao Podunovac, från Kijacka,
9. Mladen Kos från Međeđa, Bosanska Dubicaoch
10. Okänd.

Flera dödslopp kommer att organiseras och det slutar alltid med att någon förlorade livet.

Far och son

När fångarna anländer till Björnfjell/Övre Jernvann finner de ett kalt landskap. Det finns knappt någon vegetation högre än en meter. Några krumma fjällbjörkar. På sina ställen ligger fjolårets snö fortfarande kvar. Det är myr och kala berghällar.

För att bygga det provisoriska lägret får fångarna var sin yllefilt. Solidariteten sätts på prov när fångarna får gå samman och använda den ena filten som tältduk och den andra som underlag. Det är brist på mat. Magsjuka härjar, men man vågar inte gå på dass. Vakterna håller koll på vilka som går. Den som går för ofta riskerar att avrättas, som misstänkt för att sprida sjukdomar.

De första offren tas redan den första dagen i det provisoriska lägret.

Pavao Šašić från Gornji Sjenicak berättar historien om Rade och Miloš:

“När de förde oss upp på fjället hade jag sällskap med mina landsmän från Kordun. En av dem var Rade Bijelić. Jag kände honom från förr eftersom han kom från samma trakt. Jag blev lite förvånad eftersom han kom utan sin far. De två brukade alltid vara tillsammans.

–          Var är Miloš? frågade jag.

–          Jag tror att han lämnade lägret (i Beisfjord) tillsammans med oss. Han blev inte kvar, sa Rade, och blickade nervöst mot lastbilarna som kom med nya grupper av fångar från pråmarna.

Det dröjde länge, men så plötsligt kom Rades far Miloš ut från en av lastbilarna. Både Rade, jag och alla andra blev väldigt glada.

–          Se, där är Miloš! ropade vi i kör.

Man kunde se att Miloš hade svårt att gå. Andra fångar fick stötta honom.

Vi som hade redan hade ankommit till det provisoriska lägret hade fått order om att inte röra oss utanför ett anvisat område som markerats med några stenar. Det var tyskarna som hade lagt ut stenarna, för att kunna räkna hur många som anlände. Det var strängt förbjudet att röra sig utanför området.

Men i glädjen av att återse sin far glömde Rade reglerna. Han lämnade sin grupp och sprang för att möta sin far.

–          Min käre son, sa Miloš. Även han var glad.

I det ögonblicket small det till. Ett, två, tre gevärsskott. Far och son föll till marken i varandras armar.”

Đuro vågade utmana

De kriminella fångarna var en maktfaktor i lägret. I utbyte mot förtjänster agerade de ställföreträdande fångvaktare. Deras grymheter var mer utstuderade och godtyckliga än fångvaktarnas. Jag orkar inte berätta de värsta historierna.

Det var farligt att ifrågasätta de kriminellas auktoritet, men en som vågade var Đuro Gavranović. Đuro var 22 år gammal och kom från Karlovac.

Dessvärre blev Đuro sjuk och svag på Björnfjell. Även om hans kamrater hjälpte honom i arbetet gick det inte att dölja hans försämrade hälsotillstånd.

Att visa tecken på sjukdom var livsfarligt. Varje morgon togs de sjukaste fångarna åt sidan, till en liten bergsplatå vid sidan av lägret. Alla visste vad det innebar: avrättning.

– Đuro, gå åt sidan, sa ledaren för de kriminella en morgon.

– Ta inte mig. Jag kan fortfarande arbeta, svarade Đuro.

– Gå åt sidan när jag säger det, sa ledaren argt.

-Jag vill inte. Jag kan fortfarande arbeta.

Ledaren började slå honom brutalt, men Đuro flyttade inte på sig.

Då kom lägerchefen Otto Seifert förbi. När de kriminellas ledare berättade att fången vägrade flytta på sig gav Seifert order om att Đuro skulle hängas upp i takbjälken över dasshålet, med huvudet nedåt. Där fick han hänga i två timmar, under uppsikt av de kriminella. När Seifert kom tillbaka avrättade han Đuro med ett skott, där han hängde.

De kriminella var nöjda. Deras auktoritet var intakt.

Sånger man minns

På kvällen den 6 augusti 1942 dog Milan Ćurulija från Mlaka, av överansträngning eller utmattning. Tillsammans med sina släktingar Ilija, Ostoje, Božo, Savo och Branko hade han hållit humöret uppe med sång under resan till Norge. Det hade inte bara varit till glädje för dem själva, utan för alla.
En av de kriminella medfångarna frågade hånfullt: ”Vem ska nu sjunga för er när Milan är borta?” De kriminella hade en särställning bland fångarna som ”hjälpvakter” och utförde många av de värsta grymheterna.
Det regnade iskallt och lägret på Björnfjell/Övre Jernvann var ännu inte uppbyggt. Fångarna bodde i tält gjorda av yllefiltar.
Efter kvällsmaten drog sig fångarna tillbaka till tälten. Plötsligt hördes sång. Det var fångarna från Mlaka som sjöng en sina traditionella melodier. En melodi som uppstått vid floden Sava. I nästa vers stämde fångarna från närbelägna områden in och i refrängen var alla med.
När den första sången tystnat tog fångarna från Banat vid med en av sina folkmelodier, denna gång en sång från slättlandet.
Sedan hördes en ny sång från en annan del av lägret. Det var fångarna från Kordun som stämde upp i sin ”hymn”. En sorglig sång om kampen och en mor som söker sin sons grav.
Sången berörde inte bara fångarna. Efter kriget gjorde norska myndigheterna en undersökning av vad som hade skett. En av de norska nazisterna som hade tjänstgjort som vakt berättar om sången under natten. Hur fångarna sjöng trots den mardröm de levde i.
”Jag minns en kväll på Björnfjell. Det regnade. Och så började de plötsligt att sjunga. Det rörde mig till tårar. Jag kan fortfarande komma ihåg refrängen…”

Tre dagar utan vatten

När det handlar om att överleva i naturen talar man om att man klarar sig tre minuter utan luft, tre dagar utan vatten och tre veckor utan mat. Utan hopp klarar man sig i tre sekunder.

Natten mellan den 17 och 18 juli 1942 avrättades 287 fångar som betraktades som sjuka. De avrättades med maskingevär eller brändes levande. Innan massakern fördes 588 ”friska” fångar ut ur lägret för att sättas i karantän.

De överlevande fångarna fördes till en avskild plats nära Fagerneskajen, där de ankommit Norge några veckor tidigare. De fick kliva ombord på lastpråmar. En av pråmarna var i dåligt skick och tog in vatten redan från början. Efter en halvtimme till sjöss stod fångarna i denna i knädjupt vatten.

Ingen visste var de skulle fraktas. De fördes längs kusten några kilometer norrut, till Storvik i Träldal. Därifrån fanns en väg upp mot fjället. När de ankom till bryggan fick de inte kliva av. Fångarna fick tillbringa mellan två och tre dagar på båten. De fick varken mat eller vatten. De hade fått torkad fisk innan de kastade loss, men det var allt.

Fångarna kunde inte lämna fartyget. Törsten blev tids nog olidlig. Några försökta dricka det vatten som var på däcksgolvet. Var och en kan föreställa sig hur det gick. Ingen hade ju fått lämna pråmarna på dygn. Några fångar fick tillåtelse av vakterna att dricka sjövatten, men det gjorde bara att törsten blev värre.

Anledningen till väntan var troligtvis att fångarnas väktare skaffade fram lastbilar för transporten upp på fjället. Lastbilsflaken kläddes in i taggtråd, som en bur. Lastflaken packades till bristningsgränsen med fångar. De som var längst skavde mot taggtråden med sina huvuden medan lastbilen skumpade på de dåliga vägarna.

Subtila signaler och slumpmässiga samband

Det som slår mig är att stora och viktiga förändringar ofta kommer smygande. Det finns subtila signaler som bara ett tränat öga kan se. Bara den som känner igen mönstret är förberedd.

I stark kontrast mot de smygande förändringarna står iögonfallande samband. Mönster som vem som helst kan se. Tecken som lätt kan övertolkas.

De jugoslaviska fångar som dog i Beisfjord och vid Björnfjell/Övre Jernvann var offer för ett folkmord under andra världskriget. Förövarna var nazister.

Följande är exempel på helt slumpmässiga men iögonfallande samband:

• Jag bedriver en insamling till förmån för Läkare utan gränser och berättar på min arbetsplats om deras installation i Gallerian den 4 oktober 2013. Dagen efter attackerar nazister installationen.
• Vid mitt försök den 14-15 december att springa Kiruna-Narvik blir jag tvungen att bryta på grund av dåligt väder. Vinden är så kraftig att det känns som att någon rycker i min ryggsäck. Vid platsen där jag bryter har det legat ett koncentrationsläger där 246 människor förlorat livet. Kvarlevorna av de flesta blev kvar på fjället.
• På tåget hem den 15 december får jag veta att samma nazister som attackerat installationen i Gallerian också attackerat en demonstration i Kärrtorp.
• Om man drar en linje från Auschwitz till Kärrtorp och sedan sträcker ut den lika långt till, så hamnar man i trakterna av Björnfjell och Beisfjord.

Röd punkt anger lägret Björnfjell/Övre Jernvann. Blå punkt anger var du hamnar om du drar en rät linje mellan Auschwitz och Kärrtorp, för att sedan sträcka ut den lika långt.

Auschwitz	Lat	50,03867
	Long	19,18125
Kärrtorp	Lat	59,28584
	Long	18,12285
Diff	Lat	9,247171
	Long	-1,0584
Blå punkt	Lat	68,53301
	Long	17,06445

Gregory H. Stanton delar upp vägen till folkmord i åtta steg. Det börjar med en uppdelning i ”vi och dom” och slutar med förintelse och förnekelse. Det är ett mönster som går igen.

Stage	Characteristics	Preventive measures
1. Classification	People are divided into “us and them”.	“The main preventive measure at this early stage is to develop universalistic institutions that transcend… divisions.”
2. Symbolization	“When combined with hatred, symbols may be forced upon unwilling members of pariah groups…”	“To combat symbolization, hate symbols can be legally forbidden as can hate speech“.
3. Dehumanization	“One group denies the humanity of the other group. Members of it are equated with animals, vermin, insects, or diseases.”	“Local and international leaders should condemn the use of hate speech and make it culturally unacceptable. Leaders who incite genocide should be banned from international travel and have their foreign finances frozen.”
4. Organization	“Genocide is always organized… Special army units or militias are often trained and armed…”	“The U.N. should impose arms embargoes on governments and citizens of countries involved in genocidal massacres, and create commissions to investigate violations”
5. Polarization	“Hate groups broadcast polarizing propaganda…”	“Prevention may mean security protection for moderate leaders or assistance to human rights groups…Coups d’état by extremists should be opposed by international sanctions.”
6. Preparation	“Victims are identified and separated out because of their ethnic or religious identity…”	“At this stage, a Genocide Emergency must be declared. …”
7. Extermination	“It is ‘extermination’ to the killers because they do not believe their victims to be fully human”.	“At this stage, only rapid and overwhelming armed intervention can stop genocide. Real safe areas or refugee escape corridors should be established with heavily armed international protection.”
8. Denial	“The perpetrators… deny that they committed any crimes…”	“The response to denial is punishment by an international tribunal or national courts”

Ett otacksamt uppdrag

Mile Arsenov var 23 år och partisan från Kikinda. Han hade visat goda språkkunskaper i tyska redan på båtfärden upp till Narvik. Väl ankommen i lägret ställdes han inför det svåra valet att bli tolk. Tyskarna sökte frivilliga.

Miles partisankamrater ville att han skulle anmäla sig. Om inte han gjorde det fanns risken att jobbet gick till någon av “de kriminella”, vilket skulle vara förfärligt.  Det hade historien om bröderna Vajović tydligt visat.

– Jag kan inte ta den plikten, sa Mile. Ni vet vad en tolk får höra. Tolken ska föra vidare order från tyskarna. Order som kan betyda döden för hans kamrater. Tolken blir misstänkt av sina kamrater.

Ledarna lyckades övertala Mile att trots allt ta jobbet.

Redan den 12 juli föll Mile i onåd hos den lägerledningen.

–          Varför arbetar de så dåligt? frågade kommendantens ställföreträdare.

–          De är utmattade, Herr Obersturmfuhrer, svarade Mile.

–          Nej, de är lata. De måste straffas.

–          De är inte lata, Herr Obersturmfuhrer. De är utsvultna.

–          När jag säger att de är lata, så är de lata, skrek officeren. – Du, din förbannade student, ta den här käppen och slå dem!

–          Jag kan inte slå mina kamrater, svarade Mile lugnt.

–          Du försvarar latmaskar. Du kallar dem kamrater och du vägrar att lyda order. Jag vet att du är kommunist, men du ska lyda eller så ska du få ditt.

Offieren reste sig som för att slå Mile, men ångrade sig. Istället lämnade han lokalen och överlämnade Mile till två fångvaktares våld och fantasi. Efter två timmars misshandel kom officeren tillbaka och frågade:

–          Har du ångrat dig, student? Frågade han ironiskt.

–          Nej, Herr Obersturmfuhrer.

Det blev ytterligare två timmars misshandel. Till slut var Mile i sådant skick att man tillkallade sjukvårdare. Sjukvårdaren konstaterade feber. Mile skickades till sjukstugan. Det var i praktiken en dödsdom.