Det här är en episod ur den bortglömda historien om de 900 jugoslaviska fångarna som kom med fartyget Kerkplein till Narvik den 24 juni 1942. Under en enda natt avrättades 287 av fångarna. De överlevande fraktades med pråmar upp längs kusten och fördes sedan till ett provisoriskt läger vid Björnfjell/Övre Jenrvann, sju kilometer från svenska gränsen fågelvägen. Här fortsatte grymheterna och 246 av fångarna förlorade livet när de arbetade på vägen mellan Riksgränsen och Narvik.
Två dagar efter ankomst till Björnfjell, beordrar lägerchefen Otto Seifert uppställning.
– Idag ska vi idrotta. Terränglopp. Det är först och främst för att ni ska hålla er i god form. När jag blåser i visselpipan ska ni börja springa ut ur öppningen i taggtråden och, därefter till höger längs stigen runt lägerområdet. Ingen får lämna stigen. Då blir man skjuten. Alla måste springa sex varv.
Tomo Vrabec från Zagreb berättar:
”Värst av allt var de här löparlekarna. Terrängen var blöt och geggig. Vakterna ställde upp sig med påkar och gevär. Nåde den som föll eller halkade efter. Den personen slog de sanslösa.
De här loppen var vad vi fasade mest för. Om det var en dag utan arbete gick vi i fruktan för att lägerledningen skulle förstöra dagen med ett sådant lopp. De organiserades flera gånger på fjället. ”
Vakterna ställer upp med femton meter mellan var man. Seifert startar loppet. Vakterna slår hänsynslöst. Täten upplöses. Alla försöker undgå slagen.
När siste man kommer i mål tittar han bakåt för att se vad som händer med dem som inte klarar kraven.
Några har gett upp redan på tredje eller fjärde varvet. De beordras till platån utanför porten. Två ligger helt orörliga. Någon stönar. Andra klarar inte att stå upprätt. Det är elva man totalt.
Seifert beordrar uppställning på nytt. Alla utom de elva ställer upp. Han ger besked om att de elva ska skjutas eftersom de är för sjuka för att kunna arbeta.
Ingen reagerar, varken bland de dödsdömda och de andra. Det är som att likgiltigheten har förlamat dem. Döden har blivit vardaglig.
De dödsdömda står och ser hur vakterna gör färdiga sina vapen. Det är som om det inte gäller dem. Tröttheten efter löpningen har slagit ut dem, fysiskt och psykiskt. De andra står maktlösa och ser på den lilla dödskolonnen. De stirrar, men de kan inget göra för att förhindra det som nu ska ske.
Men när kolonnen ska sätta sig i rörelse trär en av de äldre fångarna fram. Han är smutsig, mager men värdig och högrest. Han går bort mot Seifert.
Lägerchefen drar sin pistol eftersom han förväntar sig att mannen ska protestera eller vägra utföra ordern.
– Herr Kommendant, jag är en äldre man. Även om jag inte kan springa längre kan jag fortfarande arbeta.
– Hur kommer det sig att du talar så god tyska? frågar officeren förvånat
– Jag är köpman. Jag har läst mig i skolan och sedan har jag rest runt i ert land.
Seifert stannar upp ett ögonblick. Han stoppar tillbaka pistolen i sitt fodral och ger mannen order om att återgå till lägret.
Mannen heter Stevo Mihajlov. Han är en 44-årig köpman från Kikinda. Språkkunskaperna räddade hans liv.
Ingen missunnar Stevo hans liv. De övriga fångarna är glada för att åtminstone en kom undan med livet.
Övriga tio blir skjutna. De får inte ens en begravning.
Men vi vet de flesta av deras namn, var de kommer i från och hur gamla de var.
- Živan Novaković från Biljelina, Velik Obarska,
- Marka Petar Šašić från Gornji Sjernicak,
- Jovo Božičić från Jasenovac,
- Ostoja Ćurulija från Mlaka (släkt med Milan, han som gladde andra med sin sång),
- Simo Bijelić från Gornji Sjenicak,
- Jovo Dudulica från Kinjačka, Sisak,
- Kosta Dragić från Olovci Kladanj,
- Pavao Podunovac, från Kijacka,
- Mladen Kos från Međeđa, Bosanska Dubicaoch
- Okänd.
Flera dödslopp kommer att organiseras och det slutar alltid med att någon förlorade livet.
ottoelmgart 
1 thought on “När DNF betyder döden”