Sånger man minns

På kvällen den 6 augusti 1942 dog Milan Ćurulija från Mlaka, av överansträngning eller utmattning. Tillsammans med sina släktingar Ilija, Ostoje, Božo, Savo och Branko hade han hållit humöret uppe med sång under resan till Norge. Det hade inte bara varit till glädje för dem själva, utan för alla.
En av de kriminella medfångarna frågade hånfullt: ”Vem ska nu sjunga för er när Milan är borta?” De kriminella hade en särställning bland fångarna som ”hjälpvakter” och utförde många av de värsta grymheterna.
Det regnade iskallt och lägret på Björnfjell/Övre Jernvann var ännu inte uppbyggt. Fångarna bodde i tält gjorda av yllefiltar.
Efter kvällsmaten drog sig fångarna tillbaka till tälten. Plötsligt hördes sång. Det var fångarna från Mlaka som sjöng en sina traditionella melodier. En melodi som uppstått vid floden Sava. I nästa vers stämde fångarna från närbelägna områden in och i refrängen var alla med.
När den första sången tystnat tog fångarna från Banat vid med en av sina folkmelodier, denna gång en sång från slättlandet.
Sedan hördes en ny sång från en annan del av lägret. Det var fångarna från Kordun som stämde upp i sin ”hymn”. En sorglig sång om kampen och en mor som söker sin sons grav.
Sången berörde inte bara fångarna. Efter kriget gjorde norska myndigheterna en undersökning av vad som hade skett. En av de norska nazisterna som hade tjänstgjort som vakt berättar om sången under natten. Hur fångarna sjöng trots den mardröm de levde i.
”Jag minns en kväll på Björnfjell. Det regnade. Och så började de plötsligt att sjunga. Det rörde mig till tårar. Jag kan fortfarande komma ihåg refrängen…”