Två pojkar

Reidar var en norsk pojke på sjutton år som bodde i närheten av Beisfjord. Han såg dagligen hur de jugoslaviska fångarna arbetade vid vägen. Han var tillsammans med två kamrater när han noterade att många av fångarna var i hans egen ålder. De var svaga, utmattade och rörde sig långsamt. Pojkarna såg hur de tyska och norska vakterna tyranniserade fångarna, även om de inte kunde arbeta snabbare.

I lasten med grus och singel låg små matpaket som de norska chaufförerna försökte smuggla till fångarna. Det gav Reidar och hans kamrater en idé. De gick hem och samlade ihop lite mat. Sedan frågade de en av vakterna om de fick ge maten till fångarna och fick oväntat nog ett ja. Bara idag och aldrig igen.

Fångarna åt fort och nervöst, som om någon skulle ta maten ifrån dem. De var helt utslitna och utsvultna. Efter arbetsdagen måste fem av dem bäras hem av de andra.

Men det som gjorde starkast intryck på Reidar var en pojke som han uppfattade var i hans egen ålder. Eller kanske till och med yngre. Han stod en bit bort. I ena handen höll pojken en spade. I den andra höll han brödbiten han hade fått av Reidar och hans kamrater.

“Pojken log, på ett underligt vis, på ett sätt som jag inte kan förklara, som om det kom från en inre tillfredsställelse, men det såg lite fånigt ut. Han tittade ett ögonblick på brödet, och i nästa ögonblick på oss. Som om han ville tacka för det lilla norska brödbiten, men utan ord. Men så plötsligt svimmade han och föll ihop.”

Pojken dog mitt framför ögonen på Reidar och hans kamrater. De blev stående helt mållösa. De hade inte en gång fått veta vad han hette.

“Pojken” hette Stojan Todoric och var född den 16 juli 1927 i Mlaka i Kroatien. Några dagar senare skulle han ha fyllt femton år. Ingen får någonsin veta vad Stojan kände och tänkte, där och då.

Att känna igen sig

Fartyget Kerkplein ankom till Narvik den 24 juni 1942 med 900 fångar. Under den tio kilometer långa marschen till lägret i Beisfjord blev sex personer avrättade. Fångarna hade dålig hälsa efter tidigare lägervistelser i Europa och den 12 dagar långa sjöresan. Efter tio dagar på land var 82 sjuka. Efter ytterligare fem dagar var antalet sjuka 175.

I lägret fungerade några av barackerna som sjukstuga. Det innebar inte så mycket av vård, men för den som var för svag för att arbeta fanns inte mycket val. Det fanns en läkare i sjukstugan, men inte mycket till mediciner. Det fanns inte sängar. Inte ens halm att ligga på. De sjuka låg direkt på golvet.

De flesta sjuka drog sig in i det sista för att gå över till sjukstugan. Nikola Popović, bonde från Svinjica i Kordun var med sina 39 år nästan dubbelt så gammal som de flesta. Han var veteran från första världskriget. En kväll, någon gång mellan den 10 och den 15 juli, hade Nikola bestämt sig. Med hög röst sa han till sina landsmän i baracken:

”Hör här, mina bröder. Jag klarar inte det här längre. Jag orkar det bara inte. Det är en plåga för mig att se hur många av er, mina grannar, plågas och räknar dagarna. Jag känner mig själv svagare och svagare. Jag orkar inte arbeta mer och jag vill inte gå över till sjukstugan. Jag tackar er för all kärlek och omtanke. Jag är färdig med det här. Hälsa till alla hemma i byn!”

Kamraterna i baracken trodde att det var ett tillfälligt utbrott och att han skulle lugna ner sig. Men Nikola öppnade dörren och trotsade det utegångsförbud som gällde. Ett gevärsskott hördes och sedan tystnad.

Milorad Miladinovic, gymnasist från Jastrebac, gick över till sjukstugan på grund av feber och utmattning. Milorad gick över till läkaren, som inte var så många år äldre än han själv, och sa att han ville komma till sjukstugan. Läkaren frågade om Milorads yrke. När Milorad svarade ”Jag är skolelev” svarade läkaren ”Sjukstugan kommer inte i fråga. Håll dig borta. Du är frisk. Om du får 40 grader i feber kan du komma tillbaka”. När Milorad gick därifrån var han rasande. Resten av sitt liv undrade Milorad varför den unge läkaren valde att rädda hans liv.

Ett rovdjur hårt som Kruppstål

Malmtåget från Kiruna till Narvik och grymheterna mot fångarna i lägret vid Björnfjell/Övre jernvann har ett samband. Hitler var beroende av den svenska järnmalmen i Kiruna. Vintertid då Östersjön var frusen skeppades malmen ut via hamnen i Narvik. I norra Finland fanns ytterligare fyndigheter i form av nickel. Nordkalotten var av strategiskt intresse. Att bygga vägar och järnvägar var prioriteterat. Priset i människoliv spelade ingen roll.

Av järn från Sverige kunde familjen Krupps företag tillverka stål och vapen till Hitlers väpnade styrkor och deras erövringskrig. Till sin hjälp använde företaget slavarbetskraft bestående av krigsfångar, koncentrationslägerfångar och tillfångatagna civila från ockuperade länder. En del fick arbeta ihjäl sig. Alfred Krupp von Bohlen und Halbach dömdes senare till tolv års fängelse för brott mot mänskligheten. Han behövde bara avtjäna tre år.

Familjen Krupp hade en anrik historia. De hade tillverkat vapen för krig i Europa sedan trettioåriga kriget på 1600-talet. Ett viktigt genombrott kom 1890 med innovationen nickelstål.

Det hårda stålet användes några decennier senare av Hitler som en metafor i idealet för ungdomar och soldater: ”Smal och smärt, snabb som en vinthund, seg som läder och hård som Kruppstål.” Med förmåga att uthärda smärta. Brutal, dominerande, orädd och grym. Hitler ville se rovdjuret blixtra i ögonen.

Jag är både djur och människa, men inte nazist. Våra mest intensiva känslor och starkaste upplevelser gör vi som djur, inte som människor. Många av de känslorna och upplevelserna är vackra. Men det är också djuret i oss som flyr och slåss.

Att vara människa har andra förtjänster. Språket och förmågan att tänka abstrakt gör det möjligt att skapa och lära av andra, men kan också användas för manipulation. Att vara människa är också att välja och ta ansvar. För sig själv och för andra.

Jag tycker att det är viktigt att lära känna djuret i sig själv. Dels för att det ger möjlighet till stora upplevelser, dels för att vara på sin vakt när så behövs.

För att ta ett konkret exempel som ligger nära till hands: Säg att jag kallar mig själv antinazist. Är jag det för att jag tar avstånd från nazismen som ideologi med dess fruktansvärda konsekvenser, eller är det för att jag ser nazisterna som motståndare till min grupp?

I det första fallet är det den moraliska människan som resonerar. I det andra fallet är det flockdjuret eller den manipulerande människan. I det andra fallet är det hög sannolikhet för att jag skulle kunna göra samma typ av övergrepp som nazisterna gör om förutsättningarna ges.

Denna text blev längre än normalt men syftar till att förklara och fördjupa texter på bloggen i RW. Där har jag berättat om att gruvan i Kiruna och hamnen i Narvik gör att det finns en väg att springa på, men jag förklarade inte hur gruvan och hamnen bidrog till att föra drygt 4,000 jugoslaver till norra Norge för sjuttio år sedan. Jag har inte förklarat hur den svenska järnmalmen förädlades och användes. Jag har skämtsamt nämnt skillnaden mellan rovdjuret människa och flockdjuret renen, men inte utvecklat resonemanget. Texten Två bröder och språkets förbistring handlar om både primitiva känslor och tillstånd. Den handlar också om mänskligt beteende, både moraliskt och manipulativt. Det handlar inte ett dugg om löpning.

Två bröder och språkets förbannelse

Skeppet Kerkplein ankom Fagernes kaj den 24 juni 1942. Tyskarna hade spärrat av området. När landgången sänktes strömmade fångarna i land. De var utmattade och magra. Några hade bara en sko, andra ingen alls. Fångarna drevs på med påkslag av både tyska och norska nazister.

Lokalbefolkningen gav uttryck för sitt missnöje. Särskilt skamsna var de över att se sina egna landsmän bland fångvaktarna. De mest högljudda greps och skickades senare till koncentrationsläger. En ung flicka blev så arg att hon försökte ge sig på soldaterna, utan vapen. Staketet stoppade henne och hennes far fick bära hem flickan.

Från Fagerneskajen var det tio kilometer att gå till lägret i Beisfjord. Petko berättar att han lärde känna bröderna Vidoje och Miloslav redan i ett läger i Jugoslavien. De var alla tre bondsöner och kände en gemenskap. De delade som bröder på det lilla de hade.

Vidoje var svag och orkade inte gå. Petko och Miloslav fick hjälpas åt att bära honom. En SS-officer petade på Vidoje med sin käpp. Petko och Miloslav vände officeren ryggen vilket gjorde honom rasande. Officeren övergick till att slå Vidoje. Plötsligt grep Miloslav käppen från officeren och sa till honom på sitt eget språk: ”För guds skull, herr vakt, slå honom inte mer. Ser ni inte att han är sjuk? Är ni människa eller djur?”

En underofficer hastade till platsen och tillkallade en tolk. De frågade vad Miloslav hade sagt. ”Tolken” hette Ale och var en av de fångar med kriminell bakgrund som hjälpte lägerledningen i utbyte mot privilegier. Ale översatte vad Miloslav hade sagt men la sedan till något han inte hade sagt. Underofficeren drog sin pistol och sköt den ene brodern framför ögonen på den andre. Därefter gav han order om att slänga upp både Vidoje och Miloslav på ett lastbilsflak. Den ene bredvid den andre.

Ytterligare fem fångar dödades under den tio kilometer långa marschen från hamnen till lägret. Den överlevande brodern blev skjuten någon månad senare vid lägret Björnfjell/Övre Jernvann.

Miloslav och Vidoje Vajović kom från Roge (Požega) och var 25 respektive 29 år gamla.

Introduktion

Jag heter Otto Elmgart och bloggar normalt på Runner’s World. Under mitt senaste löparäventyr snubblade jag över en historia om något som var större än mig själv. Historien handlar inte om löpning och ska därför inte berättas på Runner’s World. Jag har valt att berätta den här på bloggen istället.

I min mening handlar historien om vad som kan hända i yttersta förlängningen när vi delar in oss i ”vi” och ”dom”. En annan läsare kanske tolkar historierna på ett annat sätt.

Så vad handlar det om? Jo, helgen den 14-15 december 2013 försökte jag springa från Kiruna till Narvik. Jag kom inte hela vägen utan fick avbryta i trakten av sjön Övre Jernvann. Senare fick jag veta att det hade legat ett koncentrationsläger under andra världskriget vid platsen där jag bröt. Jag tog reda på vad som hade hänt och bestämde mig för att göra ett nytt försök samt att återberätta de historier jag lärde om de 900 fångarna som kom med fartyget Kerkplein till Narvik den 24 juni 1942.

Koncentrationslägret vid Björnfjell/Övre Jernvann var en del av den yttersta utposten för ett folkmord på Balkan. Just den här gången var offren främst serber och förövarna tillhörde andra etniska grupper.

Jag har avsiktligt valt att inte försöka beskriva bakgrunden till varför just dessa jugoslaviska män kom till norra Norge. Historieskrivning för Balkan är ett minfält. Jag vill inte tappa fokus på offren som individer och förlora deras öden i en tvist om bakgrundsfakta. En tvist som har dåliga förutsättningar för att lösas.

En annan anledning är att jag tror att alla olika folkgrupper, vare sig de är etniska, religiösa eller politiskt extrema, kan göra sig skyldiga till folkmord. Under ”rätt” förutsättningar kommer ledare kunna få större makt genom att spela på underliggande motsättningar. Sådana ledare kommer att träda fram och händelserna kan få sin egen självförstärkande dynamik. De historier jag har att berätta skulle kunna ha inträffat på en annan plats, en annan tid, mellan andra folkgrupper.

Jag har också valt att inte fokusera på individuella förövare eller de hemskaste episoderna. I dagens media finns en fascination för seriemördare och psykopater. De får alldeles för mycket uppmärksamhet. Jag tror att det alltid finnas villiga bödlar och sadister om förutsättningarna ges. I en krigssituation kommer sådana människor behandla människor i sitt våld som leksaker. Grymhet med fantasi, ungefär som ett partytrick. Det enda som sådana historier möjligtvis visar är hur lite ett människoliv kan vara värt. Jag tycker att det självklart finns lika många villiga bödlar som andel av befolkningen i Serbien, Kroatien, Bosnien, Norge, Sverige och Tyskland.

Jag har valt att återge episoder om individer. Jag kommer att berätta episoderna som jag har fått dem återberättade, främst genom Ljubo Mladenovic bok ”Beisfjordstragedien”, på nytt utgiven av stiftelsen Narviksenteret och Stiftelsen Nordland Røde Kors Krigsmuseum.

För varje episod undrar jag för egen del hur det kändes för dem som var med. Berätta för mig vad du känner och tänker.